Blogg-relaterat
Teknikblog- Spelblogg
Tag Archives: LA
Festa till det med Bob Dylan
Sedan jag och Réka blev husägare och småbarnsföräldrar vet vi precis hur vi ska festa till en kväll. Vi hade biljetter till Bob Dylan och Mark Knopfler på Malmö Arena igår. Min mamma skulle vara barnvakt åt Mira så att jag och Réka skulle ta kvällen tillsammans själva.
Först hämtade Réka mig på jobbet med bilen. Därefter bar det iväg mot förfesten… på Hornbach. Vi behövde köpa mer klinkers till trappan som just nu håller på att renoveras och muraren behövde denna imorgon. Finklädda gick vi in på byggvaruhuset och köpte två tunga paket klinkers och bar ut i bilen.
Därefter bar det iväg till den stora fina middagen innan kocerten… på IKEA. Wallenbergare med potatismos och ärtor. Vi festade till det lite extra med en cheesecake och en kanelbulle. Allt för att göra dagen lite extra speciell såklart.
Vi parkerade sedan vid stadion. Då vi redan saknade Mira jättemycket var vår första tanke att vi måste parkera så att vi snabbt kommer ut och hem till Mira. Vi ställde oss långt ifrån själva stadion, nära utfarten. Réka kom på att vi nog borde backa in på parkeringsplatsen så att bilen stod körklar framåt när vi kom tillbaka – fall i fall det var kö och man var tvungen att tränga sig ut till och med ur parkeringsplatsen.
Väl på arenan så började framträdandet mycket punktligt. Mark Knopfler spelade först och han var precis så bra med gitarren som man förväntar sig. Tyvärr var ljudet på sången ganska dåligt där vi satt, vi hörde bara sången otydligt och med för hög bas. "Brothers in Arms" var nog höjdpunkten på Knopflers framträdande tyckte jag och det måste vara sorligt för en så gammal rutinerad artist att det han gjorde för 20 år sedan är fortfarande det som tycks uppskattas mest.
När Bob Dylan kom ut var det stor spänning. Bandet började spela och allt var bra… tills Bob Dylan började "sjunga". Det tidigare upplevda dåliga ljudet från sången blev än sämre. Vi hörde nästan inte ett enda ord Bob Dylan sade/skrek ut. Hans röst var väldigt förstörd. "Han har nog influensan Rihanna inte hade" skojade jag. Réka kontrade med "Varje låt är bra tills Bob Dylan börjar sjunga". Under hela koncerten kunde vi se folk som gav upp och gick, antagligen av besvikelse. Recencenterna i dagens tidningar har i vissa fall hyllat framträdandet, för visst fanns där några danssteg och lite vilja hon Bob Dylan att spela – tyvärr saknades lite av förmågan.
Efter en nästan oigenkänlig sång vid "Blowing in the Wind" var koncerten över utan något extranummer. Vi skyndade oss ut och var bland de första som tog oss ut ur arenan (förutom alla som smitigt tidigt såklart). Vi gick i rask takt mot bilen och ringde hem för att höra att allt var bra med Mira. Under hela koncerten hade jag och Réka ofta tittat på varandra och längtande sagt Mira, nu var det dags att åka hem till henne!
Glöm inte att ducka…
Om du hör ett visslande ljud av något som kommer mot dig idag, glöm då inte att ducka. Du kanske får en satellit i huvudet.
Los Angeles och förbi
Idag var vi i Los Angeles… för andra gången. Första försöket misslyckades då vi körde vilse i den stora staden alldelles för sent på kvällen. Staden är inte nämnvärt gästvänlig med en ofta överfull motorväg och totalt öde mörka gator utanför motorvägen. Från detta samt det faktum att staden tycks ha fem flygplatser kan jag bara dra slutsatsen att folk vill där ifrån.
Idag när vi besökte staden i dagsljus var den något mer inbjudande men fortfarande stundtals väldigt nedgånget. Vi körde direkt till “Walk of Fame” där de kända stjärnorna finns i marken för dem som sig så tycks ha förtjänat. Det första som slog en var att man knappt vågade parkera bilen i området då det kändes som den kunde bli stulen. Vi gick sedan i stort sett hela längden av “Walk of Fame” till den kinesiska teatern där vissa filmstjärnor gjort sina fot- och handavtryck i cementen. Dessa avtryck var långt mer charmiga än stjärnorna samt teatern var i stort sett det enda hus i riktigt bra skick i området frånsett intilliggande Kodak Theatre (där de håller Oscars-galan?).
“Walk of Fame” var inte mycket att se, vi passade dock på att trängas med alla andra turister runt Michael Jacksons stjärna som fortfarande uppvaktades med blommor. Efter det körde vi genom Beverly Hills ner till Santa Monica beach. Denna “lilla” resa genom staden tog säkert en timme fastän den på kartan ser väldigt enkel ut. Vi stod stilla i så gott som varje trafikljus.
Väl ute ur LA försökte vi bli av med trafiken. För varje liten semesterort vi passerade blev det färre och färre bilar, dock trafikstockning vid varenda avfart. Det tog oss flera timmar att köra tills vi passerat Malibu och därmed förhoppningsvis lämnat alla turister och filmstjärnor bakom oss.
Vad vi sedan inte räknade med var att vår tilltänka övernattningsort skulle vara totalt fullbokad på grund av en festival i närheten vi inte kände till. Istället fick vi sätta oss och köra några extra timmar så att vi passerat de värst överbokade (och överprisade!) områdena. Till slut hittade vi lite av en slump ett motell i överkomlig prisklass och dessutom med fritt Internet (då kvittar väl allt annat?). Nu är klockan snart 12 på natten och jag ska lägga mig och sova, Réka sover redan. Imorgon bär det av mot Monterey och sedan åter till San Francisco!
Posted in Semester
Tagged Beverly Hills, LA, Los Angeles, Santa Monica, USA 2009, Walk of Fame
4 Comments